Tobaksgrönska i Skinnarvikens eget Havanna

Södermalm var centrum för Stockholms tobaksfabrikanter under 1700- och 1800-talet. Här odlades även tobak i större utsträckning än på stadens övriga malmar. Skinnarvikshavanna var ett allmänt begrepp och tobaken såldes direkt till någon av de många närliggande fabrikanterna i området.

Den omfattande odlingen av tobak har sin grund i den kungliga befallning som kung Fredrik I gav år 1724, där han uppmanade till tobaksodling över hela landet. Målet var att göra Sverige självförsörjande. År 1760 fanns det tobaksodlingar i 72 svenska städer och 1764 var tobaksodlingen Sveriges tredje största industri. Arbetet med tobaksodlingarna var ett klassiskt kvinnoarbete och kunskapen gick ofta i arv från mor till dotter. Under 1800-talet spred sig bruket av munsnus snabbt i Sverige och under 1800-talet gick den svenska tobaksskörden framförallt åt till snustillverkningen. Många kvinnor valde att arbetsvandra från vår till höst för att arbeta vid de större tobaksodlingarna. Stockholm och Mälardalen hörde till de områden som hade bäst klimatförutsättningar för tobaksodling. Därför valde många, trots överproduktion och konkurrens, att fortsätta odla tobak här. På 1890-talet skördades hela 300 ton tobak, bara i Stockholm.  

Tobakstäppor kallades de ytor där tobaken odlades. Tobakslador var byggnader där tobaken kunde hängas upp för att torka. Det förekom både röktorkning och lufttorkning i ladorna. Vid röktorkning blev tobaksbladen mörkare och mustigare. En annan metod var att låta tobaksbladen soltorka utomhus, men det gällde att vara försiktig då regn kunde förstöra hela skörden.